Efter december månads stress och intensitet och det gradvisa återvändandet av ljuset uppstår ett mellanrum. Början av januari är ofta en stilla tid där det blir lättare att höra vad som rör sig under ytan. Det är i den långsamma starten på året, som jag brukar lyssna in var hjärtats väg vill ta mig härnäst.
Att följa hjärtats väg är kanske ett uttryck som kan låta förenklat eller romantiserat. För mig är det ett sätt att leva i dialog med det som känns sant i mig. I kroppen, i relationerna och i den värld jag är en del av. När jag följer hjärtats väg försöker jag forma mina val utifrån både lyssnande och eftertanke. Det känns viktigt att det görs med en omsorg om helheten och om det sammanhang jag ingår i.
Hjärtats väg som levd praktik
När jag talar om hjärtats väg menar jag inte ett liv utan svårigheter eller tvivel. Det handlar mer om att långsamt lära sig känna igen skillnaden mellan det som dränerar och det som ger. För mig kan ett ja från hjärtat visa sig som en lättnad i bröstet, en mjuk var känsla i magen eller en känsla av att något faller på plats. Oavsett om valet i sig kräver mod eller arbete. Som den gången när jag plötsligt bara visste att jag måste flytta och bli särbo, även om det skulle såra min partner – och det sen visade sig vara det som räddade vårt förhållande – på längre sikt.
I Enchanted Feminism beskriver religionssociologen Jone Salomonsen hur feministisk nyhedendom betonar erfarenhetsbaserad andlighet. Där kroppen och det personliga livet ses som tillförlitliga källor till kunskap och etik. På liknande sätt visar Margot Adler i Drawing Down the Moon hur modern paganism ofta utgår från relation. Relation till naturen, till gemenskapen och till den egna inre kompassen. Det är denna relationalitet som vägleder livsvalen, snarare än fasta dogmer.
I dessa perspektiv blir hjärtats väg inte något isolerat eller privat. Det är en relationell praktik där mina val får konsekvenser både för mig själv och för världen omkring mig.
Hur jag lyssnar in vad hjärtat vill
För mig är lyssnandet både vardagligt och ceremoniellt. Ofta börjar det i stillhet, med en fråga som får leva med mig under en tid. Jag använder också olika former av divination och andliga praktiker för att föra samtal med intuitionen, naturen och med den icke‑ordinära världen.
Runor och tarot- eller orakelkort
Jag använder runor och tarot- eller orakelkort på liknande sätt, beroende på situation och behov. De är för mig inte isolerade tekniker, utan en del av ett större sammanhang av lyssnande och ceremoni. Ofta väver jag in dem i årstidsbundna ceremonier vid övergångar i årshjulet, som vid Imbolc, eller i samband med nymåne.
Ibland räcker det att dra en enda runa eller ett kort för att få en känsla för vilken energi eller kraft som är närvarande just nu. Under en dag, ett månvarv eller som ett tema för en längre period. Ett sådant drag ger sällan hela bilden, men för mig kan det fungera som en riktning eller påminnelse. Särskilt när gag använder det inom ramen för en ceremoni eller ett medvetet skifte.
När en fråga behöver belysas mer använder jag ofta tre runor eller tre kort. I den läggning jag oftast arbetar med står det första för det som är centralt i frågan, det andra för lärdomen, och det tredje för den handling eller hållning som känns mest gynnsam framåt. Jag använder det ofta som en del av mina säsongsritualer eller månceremonier. Det har jag skrivit mer om i tidigare inlägg om årshjulets ceremonier.
Det som är viktigast för mig i all divination är hur frågan ställs. Jag försöker alltid formulera den med en avsikt om att vägledningen ska bidra till något gott och hållbart – för mig själv, för andra och för den värld vi delar. Med den utgångspunkten blir processen mindre fokuserad på att få rätt svar och mer på att vara mottaglig.
Varselgång
Jag praktiserar också det jag kallar varselgång. Det är ett sätt att söka vägledning genom att gå ut i skogen med en tydligt formulerad fråga, och sedan låta vandringen i sig bli ett samtal. Frågan får följa med, utan att jag försöker pressa fram ett svar. I stället lyssnar jag med hela kroppen – till platsens stämning, till det som drar min blick till sig, till hur jag själv reagerar i mötet med landskapet.
En fråga kan till exempel vara: Vad behöver jag veta just nu? eller Vilken riktning är mest i samklang med det liv jag vill leva? Ofta riktar jag frågan mer specifikt till en gudom eller ett väsen jag står i relation till. Under vandringen kan svaret komma genom något mycket konkret. Kanske ett träd som fallit och spärrar vägen, en oväntad glänta, ett djur som visar sig, eller en tydlig kroppslig impuls att stanna upp, byta riktning eller fortsätta.
I en animistisk förståelse av världen är skogen inte en kuliss, utan ett levande sammanhang där olika väsen och krafter är närvarande. Emilia Blom, som skriver och undervisar under namnet Vildmedicin, beskriver animism som en relationell livshållning där människan vandrar och verkar i förbindelse med landskapet och dess väv av synliga och osynliga relationer. I det perspektivet blir varselgång inte en metod för tolkning, utan ett sätt att delta i ett pågående samtal med platsen. För mig innebär det att gå i varsel med respekt och öppenhet. Den påminner mig om att jag inte står ensam med mina val, utan rör mig i relation till en större väv, där svaren ofta är enkla, ibland ordlösa, men tydliga när jag ger dem tid och utrymme att visa sig.
Att resa med trumman
Slutligen använder jag trumresor som ett sätt att röra mig bortom vardagens medvetande och in i den icke‑ordinära verklighet som jag, utifrån en animistisk världsbild, uppfattar som verklig och närvarande. Att resa med trumman är en praktik som finns i många urfolks andliga traditioner världen över. Det är en praktik där rytmen och monotona ljud används för att förflytta medvetandet och möjliggöra kontakt med andevärlden.
Den form av trumresa jag arbetar med har jag lärt mig genom att periodvis, under mer än tjugofem år delta i Shamancentrums träffar och sammanhang. Där har jag steg för steg fått lära mig att arbeta shamanskt, med respekt för både tradition och egna erfarenheter. Arbetet är i sin tur inspirerat av antropologen Michael Harner och hans arbete inom Foundation for Shamanic Studies. Förutom att arbeta med trumma, innebär det att arbeta med tydliga uppsåt (intentioner) och resa till den icke‑ordinära världen för att söka kunskap och vägledning eller för helande.
Rent praktiskt innebär en trumresa för mig att jag lägger mig eller sitter bekvämt. Jag formulerar ett tydligt uppsåt (om det gäller kunskapsinhämtning – vad är det jag önskar få svar på). Sen låter jag trummans rytm bära mig bortom det vanliga vardagsmedvetandet. Resandet sker enligt vissa fasta grundrutiner, där möten med andehjälpare eller gudomliga krafter kan ske. Dessa möten upplever jag som relationella och konkreta. Som samtal, information eller rådslag – inte som inre bilder att analysera symboliskt. Trumresan blir ett sätt att återknyta till en levd erfarenhet av en besjälad värld. Jag kommer att berätta mer om att resa med trumman i ett eget inlägg längre fram.
Att leva i relation till väven
Att följa hjärtats väg betyder för mig inte att alltid välja det som är lätt eller bekvämt. Det innebär ibland att tacka nej till sådant som ser bra ut på ytan men som inte känns rätt inuti. Eller att ta steg som känns osäkra men ändå sanna.
I praktiken innebär det att jag gör ganska konkreta val. Som hur jag fördelar min tid, hur jag väljer att arbeta, hur jag förhåller mig till pengar och hur jag tar hand om min kreativitet i vardagen. Det handlar om att gång på gång väga det som lockar mot det som faktiskt är möjligt och hållbart.
Inom många shamanistiska och nyhedniska traditioner beskrivs detta som att leva i rätt relation – till andra människor och till hela den levande väv som livet utgör: platsen, naturen, mer‑än‑mänskliga väsen och det som existerar bortom det synliga. Att leva i rätt relation är en etik som baseras på våra handlingar och vår omsorg till varandra i väven – inte på principer och fasta regler.
En väg som fortsätter
När jag går in i 2026 gör jag det utan stora löften eller ambitioner. I stället bär jag med mig en enkel avsikt: att fortsätta lyssna. Just nu upplever jag att mitt hjärtas väg rymmer både ett långsammare tempo och en försiktig rörelse framåt. Det handlar om att skapa utrymme för återhämtning och fördjupning. Men också om att ge näring åt sådant som vill växa – mitt skrivande, mitt skapande, mitt intresse för bildtolkning och läkeväxter, och en nyfiken utforskande hållning till digitala uttryck.
För mig finns det ingen motsättning mellan att vila och att bygga. Snarare behöver det som är nytt få växa fram i samma takt som kroppen och livet tillåter. Att värna det som redan finns, samtidigt som jag prövar nya former och riktningar, känns just nu som det mest ärliga sättet att följa hjärtats väg. På så vis får mina handlingar, så gott jag kan, bidra till mer värdighet, hållbarhet och mening. I det lilla såväl som i det större sammanhanget.
Det är en väg som känns verklig och möjlig att gå, steg för steg, i takt med livet. Om du vill fortsätta utforska vad det kan innebära att följa hjärtats väg i vardagen får du gärna följa CaMP:s nyhetsbrev.
Hur gör du för att följa ditt hjärtas väg? Vad innebär det för dig det kommande året? Dela gärna med dig i kommentarerna <3
Tror du att innehållet kan vara till glädje för någon mer? Dela gärna inlägget i dina sociala medier och följ CaMP på Instagram!
Blessed be,
