Vi talar ofta om att följa hjärtat. Men vad intuition betyder i vardagen är inte alltid självklart. Är det intuition jag känner – eller är det instinkt, det vill säga mer en impuls, baserad på en känsla av att det är bråttom att agera?
Den senaste tiden har jag återvänt till Annabel Margarets bok The Green Witch’s Guide to Herbal Magick (2023). (OBS. inte ett betalt samarbete – men en väldigt bra bok). En sak som berörde mig där var hennes sätt att beskriva intuition som något stilla och kroppsnära. Något som växer fram när vi ger oss själva tid att lyssna. Och hur hon hjälper till att skilja intuition från instinkt.
För mig har det blivit tydligt att intuition sällan skriker sina svar. Den finns där som en stadig närvaro. Något som ligger kvar när den där känslan av brådska att bestämma sig har försvunnit.
Intuition eller instinkt?
Instinkt är kroppens alarmsystem. Den är snabb och viktig när vi behöver reagera. Jag tänker mig att den är kopplad till vårt sympatiska nervsystem – kroppens fight, flight eller freeze-respons.
Intuition däremot växer fram i stillhet. Den känns ofta lugn, stadig och varm. Den finns kvar även när rädslan eller brådskan har klingat av och för mig hör den mer ihop med det parasympatiska nervsystemet – kroppens lugn-och-ro-system.
Ett sätt att pröva skillnaden är att ge den känsla som uppstår inför ett beslut lite tid. Om den växer i panik är det ofta oro eller en impuls. Om den ligger kvar som en stilla visshet även när du andas lugnt, kan det vara intuition.
Att träna i det lilla
Jag har märkt att intuition inte utvecklas genom stora livsavgörande beslut, utan genom små vardagliga val:
Ska jag svara på det här mejlet nu – eller vänta till imorgon? Vill jag tacka ja till den här inbjudan – eller känns det bättre att avstå? Är det här nästa steg i mitt arbete – eller drivs jag av otålighet?
När insatsen är låg blir det lättare att känna skillnaden mellan rastlöshet och inre klarhet. Det är som att träna en muskel. Ju oftare jag stannar upp och känner efter, desto tydligare blir signalerna.
Kroppens språk
Ett ja kan kännas som att bröstet vidgas, andningen fördjupas och kroppen mjuknar. Tankarna blir klarare.
Ett nej kan visa sig som att magen knyter sig, ett tryck i mellangärdet, spända käkar eller en tvekan som inte riktigt släpper. Ibland är nejet mer stilla – som en tomhet eller brist på liv i det jag tänker på.
Det handlar mindre om att analysera var enda signal. Mer om att lägga märke till mönster över tid – och att lära sig känna igen hur intuitionen känns i ens egen kropp.
Intuition i praktiken
När jag arbetar med en text eller funderar över något som rör stugan, återkommer jag medvetet till samma fråga flera gånger. Jag låter det gå några dagar och känner efter igen. Om känslan då fortfarande är lugn och stadig. Utan brådska. Så vågar jag lita mer på den.
På så sätt formas en riktning i livet ofta inte genom ett enda avgörande ögonblick (även om det kan hända), utan genom att jag märker vad som känns rätt över tid.
En enkel övning
Om du vill arbeta mer konkret med detta har jag satt ihop en kort övning i sju steg där du kan lära dig hur inspiration känns i just din kropp . Den är inspirerad av Annabel Margarets arbete men formulerad utifrån min egen praktik.
Om du anmäler dig till CaMPs nyhetsbrev kan du ladda ner övningen och tre reflektionsfrågor att reflektera över i en gratis PDF. Du som redan prenumererar kan logga in på sidan CaMPs Nyhetsbrev med lösenordet du fått i tidigare utskick och så hittar du PDF:en där!
Att utveckla sin intuition är en färdighet. Den går att träna. Och det behöver inte vara komplicerat. Det börjar ofta med att sakta ner en stund – och känna efter innan du tar nästa steg.
Känner du skillnad mellan instinkt och intuition? Vad innebär det för dig? Dela gärna med dig i kommentarerna <3
Tror du att innehållet kan vara till glädje för någon mer? Dela gärna inlägget i dina sociala medier och följ CaMP på Instagram!
Blessed be,
